Ur Stockholms Fria Tidning, 18 nov 2006

Funktionshindrades egna berättelser blir teater

Ett brinnande engagemang. Vetskapen om att ha en uppgift. Viljan att förändra ett samhälles syn på en grupp människor med oerhört låg status. Det är några av drivkrafterna för dramatikern Gunilla Boëthius. På måndag och tisdag får stockholmarna en chans att se hennes pjäser om unga med funktionshinder.

Sedan hösten 2002 har Gunilla Boëthius arbetat med pjäser om bemötandet av funktionshindrade och deras anhöriga. Tillsammans med ensemblen i Östra Teatern visar hon nu sina pjäser på Rosenlundsteatern på Söder. När Lillan kom till jorden och Mohikan med vita strumpor har turnerat över hela Sverige, främst inom vård- och socialsektorn, i skolor och i särskolor. Framgångarna har varit stora och nu hoppas Gunilla Boëthius att även oinvigda ska få chansen att bilda sig en uppfattning om vad det innebär att som tonåring ha ett funktionshinder.

– Mohikan med vita strumpor är egentligen en pjäs om att vara ung och visar hur svårt det är. Sexualitet och kamratskap, utanförskap och mobbning, livslust och livsförtvivlan är centrala teman. Sen är det klart att de funktionshindrade har det oändligt mycket tuffare än vanliga ungdomar, säger Gunilla Boëthius.

I pjäsen får vi följa tre skolungdomar med olika former av funktionshinder. Här finns Svante, en cp-skadad begåvning som sedermera blir punkare med mohikanfrisyr, Emma, som har ryggmärgsbråck och inte kan acceptera sin otympliga kropp och Lina, som får diagnosen autism först i fjärde klass och som vill vara isbjörn – världens ensammaste djur. Rollfigurerna är baserade på ett antal djupintervjuer. En del har spetsats till, annat mjukats upp.

– En del jag fick höra, om mobbning till exempel, var så otäckt att när vi försökte gestalta det blev det för mycket, säger Gunilla Boëthius.

Det hela började när Gunilla Boëthius son fick diagnosen DAMP. Genom sitt engagemang i Riksförbundet rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU, lärde hon känna föräldrar till barn med funktionshinder av olika art. Här träffade hon skådespelerskan Jill Runestedt, som föreslog ett samarbete. Gunilla Boëthius kände genast att här kunde hon göra något. Tillsammans sökte de och fick bidrag från Allmänna arvsfonden, och arbetet drogs igång.

Gunilla Boëthius berättar med värme om inspirationskällorna till pjäsens rollfigurer.

– Det här är fantastiska personer med glöd och vitalitet. Det är när man inte kan vara perfekt som man får kamplust och vågar göra uppror.

Humor är ett viktigt inslag i pjäsen. Det är en självklarhet för Gunilla Boëthius.

– De människor jag träffat har alla självdistans. Det måste man ha för att orka med. Pjäsen får inte bli gnällig bara för att den behandlar ett tungt ämne.

Gunilla Boëthius vill synliggöra ett samhällsproblem och ändra allmänhetens syn på en utsatt grupp:

– Handikappade har väldigt låg status i dag. Man föreställer sig en grå värld, men de här människorna är det inte synd om – de är spännande!

Efter de stora framgångarna med pjäserna bestämde sig Gunilla Boëthius för att fortsätta med ämnet. En uppföljare under arbetsnamnet När Lillan flyttar hemifrån är redan på planeringsstadiet. Nu vill hon skildra övergången till vuxenlivet, vad som hände sedan med Svante, Emma och Lina.

– Det är viktigt att exempelvis belysa hur svårt det är med arbete för vuxna med speciella behov, när skolan är slut och man måste skapa sig ett eget liv, berättar Gunilla Boëthius. Personer med fysiska funktionshinder har inte enligt LSS rätt till sysselsättning på samma sätt som personer med mentala funktionshinder, utan förväntas istället söka jobb på samma premisser som helt friska människor.

Visst låter det som att den tredje pjäsen behövs. Men som så ofta har indragna bidrag satt käppar i hjulet. Allmänna arvsfonden vill inte ställa upp med mer pengar då de tycker att arbetet är avslutat. Eldsjälarna i Östra Teatern ger dock inte upp för det. En uppföljare ska det bli, förr eller senare.

Av Maria Knutsen-Öy

Borde bli obligatorisk i skolorna
Ett stycke om medmänsklighet
Mohikan med vita strumpor är Gunilla Boëthius fristående uppföljare till När Lillan kom till jorden. En pjäs som har ett stort och viktigt syfte som löper tätt utmed den estetiska egenskapen av att ”bara” vara teater, nämligen undervisningsmaterial och debattinlägg. Berättelsen bygger på intervjuer med barn och vuxna med olika funktionshinder, samt med lärare och andra vuxna som arbetar med barn som har särskilda behov.

Under en ganska kort men intensiv föreställning får vi följa Svante, Emma och Linas resa genom den komplexa skolvärlden, från lågstadiet till gymnasiet. Svante är cp-skadad, Emma har ryggmärgsbråck och Lina diagnostiseras så småningom som bland annat autistisk. Hur är det att vara annorlunda i en tid då minsta avvikelse raserar de rådande normerna och avskräcker de jämnåriga som för en ständig kamp för att passa in.

Hur hanterar man okunskapen, elakheten och den kvävande välviljan, när det enda man önskar är att i alla fall få drömma utan hinder?

Detta är en pjäs som inte värjer sig från svåra ämnen som till exempel pubertet och sexualitet och stundvis blir stämningen i salongen så tät att man nästan håller andan.

Mohikan med vita strumpor sätter känslorna i gungning och manar parallellt till skratt och eftertanke på ett mycket effektivt sätt. Lika ofta som jag känner skrattet komma bubblande, sätter jag det i halsen. Boëthius har lyckats med att spela på publikens känslor, utan att sätta en sentimental prägel på berättelsen. Man förstår också att det är det som är tanken, man ska inte lämna salongen med känslan av uppgivenhet. När jag går från Rosenlundsteatern denna regniga maj-kväll, känner jag mig upplyst. Jag har lärt mig något och jag har påmints om hur det var att gå i skolan, att känslorna svischar likt en bergochdalbana och viljan att vara speciell slåss mot skolans och samhällets allmängiltiga normer. Svante, Emma och Lina är alla speciella, i många avseenden mot sin vilja. Vi ser hur dessa tre barn och så småningom ungdomar kämpar för att bli accepterade, alla på sitt sätt. Vad de slutligen vinner är sin egen acceptans, de lär sig tycka om sig själva som de är och tycks mot slutet kunna identifiera sig med sin kropp och dess förutsättningar.

I takt med att Svante, Emma och Lina utvecklas blir vi dock dystert medvetna om hur skolan och samhället med de vuxna förebilderna i spetsen har alldeles för lite kunskap och förmåga att göra förutsättningarna för människor med speciella behov bra. Mohikan med vita strumpor belyser ett av vårt samhälles största problem. Boëthius bidrar med hjälp av Jill Runestedt, Kalle Heino och Maria Lindström till en glasklar sanning: idag lever vi i ett samhälle som gör skillnad på en människa som går till plugget och en som åker rullstol till skolan. Så länge detta är ett faktum är upplevelser som denna pjäs ovärderlig.

Om Lucas Moodyssons Lilja 4-ever kunde bli en obligatorisk filmupplevelse på många av Sveriges skolor och maktinstitutioner, så finns det väl inga hinder för att Gunilla Boëthius Mohikan med vita strumpor ska bli ett obligatoriskt inslag i läran om medmänsklighet, ett ämne som angår oss alla och som ingen kan få tillräckligt mycket insikt i.

Av Elinore Brandén

Ur Kick, nr 2, 2005

Mohikan med vita strumpor

I början av maj hade Mohikan med vita strumpor – en utbildningspjäs om funktionshindrades skol- och ungdomstid- premiär i Stockholm. I pjäsen, som har bemötande som tema, skildras tre olika barns väg genom skoltiden.

Att växa upp, börja skolan, skapa relationer till kompisar, frigöra sig från sina föräldrar och så småningom kanske träffa den första kärleken är steg i utvecklingen som alla ska gå igenom. För barn och tonåringar med funktionshinder kan dock dessa steg och vägen de tar se annorlunda ut, med fler och andra hinder, eller möjligheter. En inblick i hur det kan vara ges i den nyskrivna utbildningspjäsen Mohikan med vita strumpor som precis haft premiär på Östra Teatern i Stockholm.

Frågorna ställs i pjäsen Mohikan med vita strumpor och handlar om barn och ungdomar med funktionshinder. Det kaxiga tonårsfnisset tystnar omgående i Hagaskolans aula i Borlänge när skådespelarna Jill Runestedt, Maria Lindström och Petter Billengren intar scenen och sjunger ledmotivet ur filmen Rännstensungar. I denna sentimentala film opereras den sköra vackra flickan, reser sig från rullstolen och går ut över en blommande äng. I pjäsen förblir Emma sittande i sin rullstol. Hon har ryggmärgsbråck och opereras för att över huvud taget kunna leva vidare. Det handlar om tre barn och deras uppväxt. Pjäsen sliter bort fernissan och sopar undan falska högtidstal om en skola öppen för alla och visar upp en brutalare verklighet.

Manuset är baserat på många sanna händelser, nedtecknade i ändlösa samtal med flera funktionshindrade ungdomar. Allvaret är hjärtskärande. Skådespelarna gestaltar uppemot 30 olika rollfigurer med mycket enkla medel. Det räcker med en rullstol, några stolar, en sjal om huvudet, byte av jacka eller frisyr. En röd ridå på scenen. Rött som blod.

Pjäsens rollfigurer svämmar över av ilska och tårar. Det börjar så bra. Barnen är små. Då är skillnaderna inte särskilt stora. Då är vi ännu medmänskliga i sandlådan.
Vem bryr sig att Svante är cp, Lina vill vara en isbjörn eller att Emma är hjulbent? Situationen försämras på mellanstadiet. Kamraterna blir färre. Osynligheten breder sakta ut sig.

Högstadiet blir än värre. Då är alla fullt upptagna med sig själva. Ingen ser någon. Vem bryr sig? Är det mitt problem att du sitter i rullstol? Inte häftig nog. Inte tillräckligt fräck eller snygg. Emma drömmer sig bort, vill vara en stjärna på himlen. Emma the roller. Älskad av en fanatisk publik som ger bekräftelse och skänker kärlek. Svante är fånge i sin egen kropp. Självhatet lyser igenom. Man är kroppar som doktorerna skär i. Hela barndomen går åt till att överleva. Assistenter som är lika gamla som föräldrarna, som pratar snett och vint och oförstående, när man helst av allt vill vara med jämnåriga kamrater.

Gymnasiet. Kampen fortsätter. Svante hittar till punken, blir mohikan med vita strumpor. På t-shirten finns urkraften formulerad. Synnerligen rått och enkelt. "Knulla eller dö.”
Ungdomarna i publiken fnissar igenkännande. Jaså, har även cp-skadade samma känslor och längtan som vi andra. Det kanske kan väcka en medmänsklig tanke trots allt.

Pjäsen har inga pekpinnar eller skriva-på-näsan-repliker. Det är naket och hudlöst. Ingen spelad försköning. Bara enkel matematik. Att vi alla bär ansvaret om världen i huvudsak ska bestå av med- eller motmänniskor. Pjäsen når slutet. Studentexamen. Studentsången. Den ljusnande framtid är vår. Jobb och status eller ynklig pension omdöpt till det bedrägliga ordet aktivitetsersättning.
Fortsättning följer. Manusförfattaren Gunilla Boëthius skriver på tredje pjäsen som skall handla om steget ut i vuxenvärlden. Arbetsnamnet är "När lillan flyttar hemifrån”.

Av Ulf Lundén

"Ge oss en tv-stjärna i rullstol”

Om fyra år ska vårt samhälle vara tillgängligt för alla oavsett funktionshinder. Den fysiska samhällsplaneringen har en tydlig måttstock annars väntar böter och skampåle för den som inte byggt bort alla trösklar och installerat hiss i offentliga lokaler. Men vem ska man gå till för att klaga på bemötandet människor emellan? Vilken domstol kan döma i bristande förståelse och medmänsklighet?

Skådespelarna från fria gruppen Östra Teatern, Petter Billengren, Jill Runestedt och Maria Lindström, pustar ut efter ännu en föreställning med pjäsen Mohikan med vita strumpor och funderar på frågeställningen.

Mycket har ändå hänt tycker Maria Lindström även om det borde hända mer. Petter Billengren arbetar på somrarna på Barnens ö med funktionshindrade barn. Jill Runestedt har en dotter med funktionshinder. Det behövs stora tv-stjärnor i rullstol. Vi kan enas om det.
Ett slags massmedialt genombrott.

– Finns det inga väderpresentatörer som sitter i rullstol eller programledare? undrar Billengren. Fler tv- och filmkaraktärer med olika handikapp måste gestaltas på både gott och ont. Det finns en mycket problematiserad värld att ta itu med. Vem har förresten sagt att livet och relationer skulle vara enkla oavsett om vi kan gå eller är bundna till en stol eller vår egen kropp? Det är samma svallvågor av otillräcklighet.

Maratonlopp
Skådespelarna pratar om alla positiva reaktioner som de möter efter sina föreställningar. Tanken från början var inte att Mohikan med vita strumpor skulle spelas på skolorna.
Men gensvaret blev så stort att man inte kunde tacka nej. Nu åker man land och rike runt med både Mohikan med vita strumpor och När Lillan kom till jorden. Nej, det är inga plakat-föreställningar med stora bokstäver. Det är först och främst riktigt bra pjäser.
För skådespelartrion handlar det om ett slags maratonlopp i mycket högt tempo. Drygt 30 olika rollfigurer ska gestaltas i rasande fart under en dryg timme. Petter Billengren spelar cp-skadad och han gör rollen mycket övertygande. Likaså Maria Lindström som kanaliserar både smärtan och vanmakten. Jill Runestedt gestaltar skickligt ett bokstavsbarns utanförskap och isolering. Att ständigt vara missförstådd av kamrater, föräldrar och lärare.

Inte andnöd
Skådespelarna hyllar sin regissör Leif Nilsson och tackar författaren Gunilla Boëthius för välskrivna manus. Pjäserna kryddas med humoristiska inslag. Det är nödvändigt så att allvaret inte ska leda till andnöd hos publiken. Vi måste kunna skratta även åt detta, precis som vi måste kunna garva åt oss själva.

Av Ulf Lundén